En av de mest frustrerande saker jag vet är påtvingade epitet. Man placeras i fack tillsammans med människor som man i sammanhanget har väldigt lite eller inget gemensamt med.Jag hörde på P3 idag, som står och går på jobbet, ”Programmet som fortfarande inte får heta Bögradio” med Bobbo Krull och Özz Nûjen. Där lästes en ganska undermåligt skriven men ändå tänkvärd dikt om att man ska tänka sig för innan man kallar sig stolt europé. Han menade att problemen i Israel idag beror till stor del på kolonialmakternas uppdelning av området. Det tänker jag inte ta ställning till nu, men det fick mig att tänka på vilka grupptillhörigheter man väljer att anamma och vilka man tar avstånd från, och i vilka sammanhang. Jag är t.ex inte en europé. Visst, jag bor i Sverige som ligger i Europa, men jag skulle aldrig kalla mig europé (än mindre en stolt sådan). Att kalla mig europé skulle ju antyda att jag hade mer gemensamt, i sammanhanget, med t.ex en grek än en afrikan eller asiat. Jag kan helt enkelt inte tänka mig något sådant sammanhang.På samma sätt är det inte speciellt ofta jag kallar mig svensk. Jag säger ibland, t.ex på nätet eller i andra internationella sammanhang, att jag kommer från Sverige, men oftast är det bara kuriosa och spelar ungefär lika stor roll som att säga att jag bor i en villa eller att jag har flickvän. Svensk däremot, säger jag så gott som aldrig. Så här i fotbollstider tycker jag mig t.ex ha mycket mer gemensamt med en taiwanes som inte är fotbollsintresserad än en svensk supporter, speciellt när man läser om de massor av svenska supportrar som besöker tysklands bordeller på VM-resorna (inte sagt att jag generaliserande tror att alla supportrar är "sådana", det är ju förhastade generaliseringar som är problemet i fråga).Och där kom vi in på det sista ämnet jag tänkte ta upp nu. Det är inte ofta jag trivs i rollen som kille. Som sagt, visst är jag född manlig och är ganska ung, men i de sammanhang man pratar om killar, oftast då till skillnad från tjejer, så tycker jag mig ha mer gemensamt med tjejerna. Därmed inte sagt att jag är någon sorts fjolla, det tycker jag verkligen inte att jag är, och det inte många som tycker (hoppas jag…), det är bara det att det är så många saker som tillskrivs killar som jag har så svårt att identifiera mig med. ”Killar är så jobbiga!”, ”Jaha, vad har jag gjort nu då?”, ”Nä, asså, inte du, men killar, du vet…”. Nej, jag vet inte. Jag vet att det finns många som är jobbiga. Ofta är de killar. Men jag har så lite gemensamt med dem, och känner så många tjejer som är lika jobbiga, och på samma sätt, att jag inte tycker att den generaliseringen är befogad. Ofta känner jag mig påhoppad av uttalanden som inte har någonting med mig att göra och som inte var riktade till mig. Men varför riktas de då till mig?På samma sätt kan jag rätt ut säga att feminismen skjuter sig i foten. ”Alla män är potentiella våldtäktsmän!”. Ja, kanske, men finns det inte bevisligen de kvinnor som är mer benägna att våldta än andra män? Det enda det uttalandet gör är att skrämma bort ungefär hälften av målgruppen från ”kvinnokampen”, som även det ordvalet är något av ett stolpskott. Det är inte kvinnornas kamp mot männen (även om det inte är så det avses så är det så det generellt tolkas). Det är inte bara kvinnor som förlorar på systemet. Jag anser mig lida minst lika mycket av situationen, om man nu ska jämföra sånt, än många kvinnor och tjejer jag känner och vet om. Alla människor är potentiella våldtäktsmän, eller –kvinnor, om man tycker ord är viktigt. Vidare:Jag hörde ett förlag om att killar skulle ha feministisk argumentationsövning medan tjejer övar feministiskt självförsvar. Vad vinner man på att ha feministiskt självförsvar bara för tjejer? Är inte många av de som utsätts för våld på grund av könsfördomar killar? Hur många gånger har man inte hört ”Försöker du vara tuff? Ska du ha en smäll?” på stan när man en fredagskväll ska hem från en repetition? Oftast bara för att man är kille och rak i ryggen. Jag tycker feministiskt självförsvar är en bra idé, men det är inte bara tjejer som behöver lära sig det. När jag sedan pratar med folk om sånt här så är det inte sällan hos tjejerna fördomarna är djupast rotade och de som mest skulle behöva föreslagna argumentationsövningar. Kommer man inte bara ytterligare befästa en status- och inställningsskillnad om man utgår ifrån samma fördomar som man försöker bekämpa.Tro nu inte att jag trivialiserar våld och övergrepp, det gör jag inte. Jag menar bara att våld och övergrepp av alla och mot alla ska prioriteras och att preventionsmetordena inte borde byggas på de fördomar som föder problemen.Det blev mycket feminism idag.Klart slut./ Johan, idag musiker och pirat, imorgon student och feminist. Kanske svensk kille en vacker dag.